(12/05/2008)

ANALYS - Svenskt balkanpolitik under Carl Bildt

Bildt avslöjar raden av missriktade svenska satsningar


                                                           av Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt


Är bilden av utrikesminister Bildts stora kunskaper om Balkan en illusion?
Förhören i riksdagens konstitutionsutskott hade sidoeffekten att den blottade en totalt missriktad svensk Kosovo-politik, bedriven av balkankännaren Carl Bildt.

I förra veckan förhördes Carl Bildt av riksdagens konstitutionsutskott. Syftet med förhöret var inte att granska den svenska balkanpolitiken, den var att undersöka om Bildt hade missat att samråda med riksdagen innan han lade fram ett svenskt ”non-paper” om Kosovo, inför EUs utrikesministrar.

Den anklagelsen försvarade sig Bildt emot på alla sätt. Samtidigt gav han inblickar i den balkanpolitik han har bedrivit det senaste året.
Hittills verkar alla hästar han har satsat på, vara förlorare. Och det behöver man knappast vara efterklok för att konstatera.

Sverige har bedrivit en mycket aktiv balkan-politik, berättade Carl Bildt i inledningen av förhöret.
-Vi har vunnit en bred respekt för den, fortsatte han.
Det är sant.
Carl Bildt har ett namn i Europa sedan han varit det internationella samfundets medlare i flera balkankonflikter. Han omnämns ofta med respekt och anses framförallt, förstås, kunna Balkan mycket väl.

I KU-förhören berättade Bildt som exempel på den mycket aktiva svenska balkanpolitiken att Sverige varit ett av de länder som tagit initiativ till ”trojkaprocessen”.
Trojkaprocessen gick ut på att fortsätta förhandlingarna mellan serber och kosovarer, sedan FNs fredsmäklare Martti Ahtisaari gett upp.
Han hade då hållit på i tretton månader och konstaterade nu att kosovarerna aldrig haft en tanke på att frivilligt gå med på något annat än självständighet (och varför skulle de?, när de hade USAs uppbackning för att bryta sig loss ur Serbien).
Serberna hade heller aldrig för en sekund tänkt sig att gå med på att acceptera att förlora Kosovo. De hade Ryssland bakom ryggen men med eller utan Ryssland, finns inga tecken på att serberna skulle vackla på den punkten.

Men det svensk-europeiska initiativet i det här läget var alltså att ändå försöka en gång till. Tysken Wolfgang Ischinger för EU, en amerikan och en ryss sattes att försöka få parterna att kompromissa.
Efter 120 dagar gav Ischinger upp. Blev någon förvånad?
Försöket kan väl kallas allt från optimistiskt till naivt men utan tvekan satsade där den balkankunnige Bildt på en häst som förlorade.

Enligt honom själv – återigen i KU-förhören – begrep han det före någon annan:
-Jag satt rätt tidigt på Gaerc-möten och sa att vi måste formulera en gemensam policy för trojkaprocessen kommer inte att lyckas.
Så avfärdar han själv den process som Sverige alltså – enligt honom själv –var en av initiativtagarna till.
Exakt hur tidigt han övergav sitt hopp om trojkaprocessen och övergick till att EU måste ha en gemensam hållning, nämnde han inte. Men det måste ha varit rätt fort. Trojkaledaren Ischinger utsågs i slutet av juli och mötte parterna först i augusti.
Redan i starten av september höll EUs utrikesministrar en lång diskussion om Kosovo och enades om en sak – att de måste vara eniga, om inte Europa fullständigt skulle förlora greppet om Balkan.

Vid det laget hade Washington varit ute och lagt krokben för trojkan genom att förklara att Kosovos självständighet var den enda möjliga utgången om trojkan misslyckades.
Frankrikes och Storbritanniens utrikesministrar gick ut i en debattartikel där huvudbudskapet var att EU nu måste ha en gemensam hållning för att kunna få något inflytande alls över händelseutgången.

Den linjen – en gemensam EU-position – blir Bildts nya linje i balkanpolitiken. När Ischinger den 10 december 2007 rapporterar till FNs säkerhetsråd att det är kört med kompromissförsöken, då lägger Bildt fram sitt ”non-paper”.
Detta är alltså den självsvåldighet som irriterat den svenska oppositionen så att det lett till KU-förhör.

Vad föreslår då balkankännaren Bildt i det här läget? Jo, först och främst att:
* Att EU bör ha en gemensam hållning till Serbien/Kosovo.

Varför det upprör oppositionen att se Bild slå in en redan vidöppen dörr är rätt svårt att förstå. EU-politiker hade upprepat just det här som ett mantra ganska länge vid det laget.
Problemet var just att EU-länderna inte för sitt liv kunde enas om en gemensam hållning.
Den lilla haken hade för övrigt Bildt inget svar på i sitt ”icke-papper”.
Flera EU-länder har inrikespolitiska och historiska skäl att inte gilla separatism – Spanien, Belgien och Cypern, t ex.
Andra länder följer slaviskt amerikansk utrikespolicy, byggd på okunskap om balkanregionen (behöver Storbritanniens ens nämnas vid namn här?) och kan bara se frågan ur ett lätt likgiltigt perspektiv... ”men be dem för guds skull att dela på sig så är problemet ur vägen...”

Bildts icke-papper föreslår också att:
* Att Ryssland bör uppmanas att ändra hållning i konflikten.

Jo tack, tulipanaros. Ganska många har varit på Ryssland om den saken, FN-mäklare, Isichinger, Solana, Washington, London...
Att säga det är en självklarhet. Att tro att det kan göras är antingen optimistiskt, naivt eller korkat. Välj själva.

Vidare anser Bildt att:
* Kosovo och Serbien ska uppmanas att ingå ett grannskapsavtal.

Ja, varför tänkte inte Ahtisaari och Ischinger och alla andra på det? Jovisst ja, det gjorde de, men serberna och kosovarerna var visst inte intresserade...
Bildt fyllde på med förslaget att EU borde locka Serbien med närmare EU-relationer för att göra det frestande att låta Kosovo glida iväg i någon delvis självständighet.
Tanken kan te sig logisk men bara för den som inte känner serberna. För en balkankännare saknar den all logik.
Serberna är ju religiöst och fanatiskt beslutna att aldrig släppa Kosovo.
Kosovarerna har dessutom varit lika fanatiskt beslutsamma att bara godta full självständighet så frågan är om ens de hade kunnat köpas med en halvmesyr.
Hittills har EUs flört med Serbien bara resulterat i att en regering fallit och ett nyval hållits där väljarna återigen är så splittrade att den inkommande regeringen får svagast möjliga regeringsunderlag.
Optimistiskt av balkankännaren Bildt, naivt, korkat...?

Den svenske utrikesministern drev också, enligt egna uppgifter i KU-förhören, att EU borde ha ”en samlad ståndpunkt om Kosovos status”.
I december 2007 ansåg Bildt som en självklarhet att den serbiska provinsen Kosovo inte kunde bli självständigt så länge Kosovos status bestäms av resolutionen 1244 i FN:s säkerhetsråd.
Flera EU-länder var benhårt inne på samma linje (Spanien, Belgien, Rumänien, Cypern). Det vore folkrättsligt orätt att godkänna att kosovarerna bryter sig ur Serbien.

Inte ens när det gäller sin egen utryckning EU Lex har EU-länderna kunnat komma överens. EU Lex är namnet på den styrka av poliser, jurister och andra experter som var tänkt att skickas in för att ta över administrationen av Kosovo.
-Vi hade olika folkrättsliga bedömning. Vi hade lite mindre folkrättsliga bekymmer än andra, berättade Carl Bildt om utrikesministermötet den 15 december i KU-förhören.

USA hade en annan åsikt. I december kallade Washington slovenska regeringsrepresentanter till sig för att diskutera ett upplägg för Kosovofrågan.
Lilla Slovenien skulle bli EU-ordförande i januari och tog snällt emot det amerikanska upplägget.
Kosovos skulle ensidigt förklara självständighet i februari, Slovenien skulle driva på EU för att erkänna Kosovo, Nato skulle stå berett om det blev bråk.
(Dokumenten från dessa samtal har läckt ut via en slovensk UD-tjänsteman som inte gillade att ta order från USA).

I februari förklarade sig Kosovo självständigt. EU-länderna fann ingen gemensam hållning till det. Vissa valde att erkänna Kosovo. Andra vägrade med hänvisning till FN-resolutionen.
Sverige erkände Kosovo i mars, föreslaget av Carl Bildt som alltså ändrat åsikt, och påhejat av den socialdemokratiska oppositionen.
Den folkrättsliga invändningen vägde fjäderlätt. Men den kommer tillbaka och spökar för EU-länderna, t ex i form av Ryssland som anser att två pro-ryska regioner i Georgien kan bryta sig loss, om nu Kosovo får göra det. Vad ska EU invända mot den logiken?

Inte heller frågan om EU Lex är löst. Chefen för utryckningen väntar i Pristina. Resten har inte kunnat ansluta sig.
FN vill nämligen inte godkänna EUs utryckning, trots många påtryckningar på generalsekreterare Ban Ki-Moon. FN-resolutionen 1244 lägger nämligen fortfarande Kosovo under FNs administration.

Här hittar vi alltså flera felsatsningar från Bildt. Ett grannskapsavtal som ingen ens brydde sig om att diskutera, en gemensam EU-hållning som alltid varit omöjlig att genomföra, ett svenskt stöd till EU Lex och till Kosovos självständighet vilket inte ens FN vill godkänna.
Idén att övertyga Ryssland trodde han väl ändå inte ens själv på, så det räknar vi inte med.

Ingen kan kräva av Bildt att han ska lösa konflikten mellan serber och kosovarer – det har inget annan klarat av.
Men hans utspel är så missriktade att det knappast tyder på någon större insikt om vad som försiggår runtom kring honom, vare sig på Balkan, i EU-huvudstäderna eller bakom kulisserna i Washington.

Bildts Kosovo-initiativ stupade på att a) EUs utrikesministrar inte var beredda att nappa på den del som skulle gälla dem, b) serberna inte på den del som skulle gälla dem och c) kosovarerna inte på deras del i Bildt-uppgörelsen.

Undrar hur länge svensk balkanpolitik fortsätter att väcka bred respekt? 

                                                            

                                                     YLVA NILSSON, redaktör för Europa-Nytt